Hej och Välkommen till min blogg! Elin heter jag och bor i Uppsala tillsammans med min sambo, Jimmy. Våran lilla familj består av våra två katter Liten och Morran och våra två långhåriga collies Lexie och Blaze samt en död kaktus. Mitt drömjobb är att få jobba som författare på heltid men fram tills den drömmen slår in jobbar jag i en butik på Arlanda. Mitt största fritidsintresse är mina hundar. Vi åker mycket på hundutställningar och tränar lydnad, spår, agility, rallylydnad och vallning. Förutom hundintresset så gillar jag att skriva böcker, kolla på film, gå på bio, träna på gym och umgås med alla mina underbara kompisar. Min blogg handlar om det käraste jag har, mig själv. Mina åsikter, mina upplevelser, min humor och mig. Hoppas ni tycker om den.


Welcome to my Life!

onsdag 28 april 2010

När Akuten

Idag när jag var till När Akuten i Uppsala höll jag på bli galen. Jag var där as tidigt på morgonen och det första som händer när jag skulle anmäla min ankomst i receptionen var att stjärn-sköterskan jag var till igår inte hade lagt in mig i datasystemet. Jag fick dock en tid men det skulle ev dröja lite längre. Sen försöker dom ta fullt betalt även om jag blivit lovad ett billigare pris eftersom ingen kunde hjälpa mig igår. Efter många om och men satte jag mig i väntrummet. En gammal gubbe var lovad tiden före mig och det brydde jag mig inte om. Han måste ju dö i frid och sånt så jag väntade. Det var två läkare idag och den ena (han jag inte skulle till) sprang in och ut som en dåre och ropade namn till höger och vänster. Han måste ha jobbat på Max. Läkaren jag skulle till däremot tog en halvtimme på sig innan gubben före mig fick komma in och sen undersökte han honom i en minut och skickade honom vidare sen fick jag sitta en halvtimme till innan han kunde ta emot mig. Man måste vara lite effektiv för tusan. Det finns inte tid att sitta och ta på sig själv mellan patienterna.
När jag äntligen fick komma in så kände han inte igen mig och det han sa åt mig förra veckan verkade vara idioti idag. Evil twin ? Förra veckan var han jätte snäll och omtänksam och sa att jag skulle komma i början på denna vecka om jag fortfarande hade ont i halsen för att få intyg och en till undersökning. Men idag så verkade det som han inte ville skriva nått intyg först och som att mitt halsont var lika intressant som en fjärt på månen. Han petade lite på halsen och lyste med ficklampan sen skickade han mig vidare till labbet. Jag knallade dit och ringde i nästa jävla klocka och fick vänta en kvart för nån unge hade gjort illa fingret. Äldst går först sa vi ju!
När det var min tur var det en yngre sköterska som var under utbildning som skulle ta mitt prov. Nemas problemas tänkte jag...petar hon fel så spyr jag bara på henne. Provet jag skulle ta var för Körtel feber men hon gjorde precis som när jag tog vanligt halsprov. När hon tyckte att vi var klara så sa jag "det där var provet för körtel feber va?" och hon svarade att dom proven är likadana. Jag som inte fattar nånting låssas att det stämmer men jag kände på mig att det måste vara nått mer än det.
Jag sätter mig i väntrummet och halvsover och efter en kvart kommer en sköterska och ropar mitt namn igen, som om ingen hade gjort det redan. Jag fick gå in på lab igen (Told yah BIATCH) för att ta ett körtelfeber prov. Mmmmm....vem borde bli kirurg? Körtelfeber provet var iallafall ett stick i fingret och sen tömde dom halva handen på blod och sen skulle det ta en kvart. Väntrummet igen.
En halvtimme senare får jag gå in till läkaren igen och han säger att jag inte har körtelfeber. Bra tänker jag...ge mig mitt jävla intyg så jag aldrig behöver komma tillbaka igen. Nä men sen pladdra han om att jag borde prova jobba och sen frågade han hur ont det gör på kvällen. "Hela halsen stockar igen, jag kan inte äta eller dricka eller svälja överhuvudtaget, jag sitter och dregglar i en mugg, jag kan inte prata och det gör ont när jag andas" svarar jag. Nä men du ska nog prova jobba tycker han. Blir kul att stå på jobbet och dreggla i en mugg och prata med teckenspråk till allt och alla. Inga problem jag lagar bara hamburgare. När han pladdrat klart om att jag kanske bara var torr i halsen på kvällen så fick jag påminna honom om intyget och han skrev faktiskt ett. Det var bara det jag kom dit för. Nästa gång jag söker sjukvård så ska det antingen vara Signy eller så ska jag vara döende på riktigt. Annars vägrar jag åka till miffo kliniken.
Dom får feta minuspoäng i betyg från mig. Never again!

2 kommentarer:

  1. Hihihi, om det hade varit körtelfeber så hade du fått berätta för mig hur samtalet med Jimmy gick, eftersom i princip det enda sättet att få körtelfeber är att hångla med någon som har det och då är ju frågan vem av er som har varit otrogen :P Skönt att det inte var det iaf!

    Nämen allvarligt nu så känner jag så väl igen det där. Läkarvården i Sverige är totalt cp. Jag fick blåsor på ena fingret en gång och gick för att kolla upp det här i Uppsala och då började de fråga mig om jag hade herpes (?!). Jag sade nej och de typ "är du säker?".
    Ja, jag var säker, men då frågade de om någon jag känner har herpes och sneglade på Sebbe som var med mig dit. Nej, ingen jag känner har herpes.
    Nähä, jaja, de ska ta en del prov för att se om det är något annat.
    En sjuksköterska kommer in och sticker mig lite här och var och sedan får jag gå hem för att invänta provsvaren som ska skickas till mig. Ett tag senare får jag brevet och det enda som står är:

    "Du har inte herpes."

    NÄ-FUCKING-HÄ?!

    Då gick jag till vårdcentralen i Bålsta och där var det en läkare från Indien som knappt kunde svenska och han såg direkt vad det var och jag fick någon salva och det försvann direkt.

    Jag ska tamejtusan bli läkare och skriva ut sjukintyg till alla som vill ha!
    ;)

    SvaraRadera
  2. Hahaha jaaa alltså svenskar....ibland vill man bara utrota alla!

    SvaraRadera