Blå spåret

 För någon vecka sen så bestämde jag och Emma att vi skulle gå på en skönt liten lunchpromenad tillsammans. Jag och hundarna packade in oss i bilen och åkte till Eriksberg. Emma hade spanat in något som hette Blå spåret som hon tyckte att vi skulle följa. Jag känner inte till Eriksberg så jag gick med på det. Så gick vi....

 

Dessa stolpar skulle man följa för att följa blå spåret.

I början var det som ett helt vanligt spår. Det första vi reagerade på var när spåret gick in i en hage. Inget speciellt med det förutom att det gick 3 stycken hästar i den hagen. Jag är helt orädd för hästar men Emma som hade lilla Alice i en bärsele på magen blev väl lite nervös. Men spåret gick genom hagen så då gick vi genom hagen. Hästarna var helt obrydda så det gick hur bra som helst.

 

 

 

Payne och Naima posar lite snyggt i hästhagen.

 

 

 Vi fortsatte följa blå spåret och kom ut på en jätte mysig grusväg som gick mellan massa megastora hästhagar. Det stod ett tjugotal hästar och glodde på oss när vi gick förbi.

Det var strax efter hästhagarna som allt började balla ur.

Mitt i allt så fortsatte spåret in i en liten dunge istället för längs den jätte trevliga grusvägen. Men vi skulle ju följa spåret så vi gick igenom den lilla dungen som nästan var helt igenväxt. Och självklart kom vi ut på grusvägen igen på andra sidan. What the fuck?! Tänkte vi men knallade glatt vidare.

Emma och Alice.

Ju längre vi gick desto mer började spåret flippa ur. Mitt i allt gick det rakt in i en skog och vi var tappra och följde spåret. Vi gick på små stigar, klampade igenom lera, klättrade över nedfallna träd, klättrade upp för branta backar, blev attackerade av mördar-mygg, (jag) trampade ihjäl en snigel, gick över 111 broar och det tog en ganska lång stund innan vi faktiskt funderade på vad fan vi höll på med. Och det tog ännu längre innan vi faktiskt funderade på vart vi var.

Det enda jag hade tänkt var ju att vi följde ett spår och spår brukar ju gå runt...? Eller? Jag hade Runkeeper på och kom på att man kan ju kolla på en karta på den. Spänningen steg och jag tog upp telefon för att kolla. Vi hade gått i 1,5 timme och bara bortåt.... Va fan är det för jävla spår? Vi försökte se om vi uppfattade något på kartan som vi kände igen men det var ju hopplöst.

Men vi valde att fortsätta följa spåret en liten stund till för vi såg en bilväg längre fram. In i skogen igen...

 

Några av broarna längs spåret var omringade av taggtråd eller viltstängsel och själva bron var för svår för hundarna att gå på så jag fick bära dom. Här hjälper jag Naima över en av broarna. Hon väger typ 18-20 kg och finner sig i det mesta så det var inga problem. Payne däremot väger minst 25 kg och sprattlar som en fisk som fått ett epilepsianfall när man lyfter upp honom.  

 

 

Över bron...

 

Här kom vi äntligen ut ur skogen och såg en bilväg. Vi fortsatte tills vi kom ut på andra sidan ängen och sen stannade vi för vi var fortfarande på väg bortåt. Vi stod en stund och försökte komma på en bra plan för nu hade vi gått i över 2 timmar. Jag skulle jobba, Alice behövde äta och sen är vi inte riktigt världens mest vältränade bruttor så det började kännas i ben och fötter. Till och med hundarna började titta på mig frustrerat.

Då kände jag igen mig. Där vi kom ut var precis vid Uppsala Brukshundklubb. I Gottsunda... När vi kom fram till det så sa vi "Fuck det där fucking blå spåret" och sen gick vi rakt mot Norbyvägen som tydligen leder tillbaka till Eriksberg.

 

 

Sista 30 minuterna hem var benen väldigt tunga. Och jag skulle jobba efteråt... Jisses.

När vi äntligen kom tillbaka till Emmas hus så stängde jag av Runkeepern och vi hade gått i 3 timmar och 2 minuter och 9,88 km. Det var våran lilla sköna lunchpromenad.

Blå spåret i all ära om man vill gå och titta på blommor men det gjorde inte vi för fem öre. Var dock nyfiken på hur långt spåret faktiskt är.

 

Men jag säger då de... Jag är glad att jag gick med Emma. Vi hade jätte roligt och vi skrattar fortfarande åt våran vansinnes-promenad med stackars Alice.