Payne och Naima i sommargräset. |
Idag tog jag och hundarna en liten promenad till Röbo Hundhage där vi mötte PR, Bono och Grålle med deras hussar och matte. Det var precis lagomt varmt/kallt för min del men hundarna var inte riktigt på sitt mest energiska vis när solen låg på. Vi var dock kvar i hagen 50 minuter för den sociala sidans skull.
Efter en stund i hagen knallade vi vidare längs spåret tills vi kom till den ökända mördarbacken. Vi stod nedanför och jag tänkte "Hundarna behöver lite klätterträning och mitt feta arsle mår nog bra av att ta några varv upp och ner för den här backen". Mmm...några varv var det... Med beslutsamma steg började våran färd upp för mördarbacken och ni ska veta att den här backen är inte bara lång som fan den är ganska brant också. När jag kommit en tredjedel sved det redan i benen och flåset hade kommit för längesen. Två tredjedelar så var känseln i vissa benmuskler borta och det sved i bröstet men jag gav fanemej inte upp. Sista stegen gjorde fruktansvärt ont men jag tog mig till toppen utan att stanna. Woop Woop! Väl uppe på toppen blev det dock en paus. Blodsmak i munnen, halvt döda lungor, förlamade ben och rumpan vart bortdomnad. Skön känsla! Det där med några varv tar vi en annan gång. Den fantastiska kondition jag har idag orkar ett varv.
Det var mördarbacken. Det finns även en självmordsbacke längs Röbo spåret som är typ dubbelt så lång som den här. Den ska jag klara nån dag!
Mördarbacken! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar